Man kokar salt kött, fläsk och köttkorv, varav saltet är urvattnat, även färskt kött för sig själv, om sådant är för handen, men ses noga efter vid uppkokningen att skummet borttages på bägge grytorna; emellertid rensas ifrån ärterna alla maskätna, svarta och annat smått fnask, vilka sedan tvättas och sättas på elden, i så mycket kallt vatten att det står över dem; när det är avkokat, silas den färska köttsoppan därpå eller ökas mera vatten därtill, så att de hava tillräckeligt spad; om man har färskt kött, så skrädes det, och låter man det sedan uti ärterna bliva fullkokat med smör och litet hel ingefära, och då de något kokat, ses noga efter att alla skalen tagas bort, som flyta uppå, vilket gemenligen sker när grytan kokar lyckt. Låt dem sedan koka till dess de äro mosade, då avsilas det salta köttspadet genom durkslag tillika med det feta uti ärterna, så mycket som sältan kan tåla. Skulle intet ärterna vilja väl mosa sig, så spädas de med litet kallt vatten förrän det salta spadet slås på.
När de äro fullkokade och skola anrättas, så lägges det salta köttet uti samt korv eller fläsk, vilket som behagas; då man vill sila ifrån ärterna, så är ingen annan skillnad än allenast den, att de först utspädas och göras tunnare med köttsoppa, och sedan river man dem igenom durkslag.
Det observeras, att till ärter brukas alltid sjövatten, ty av brunnsvatten bliva de hårda.

(Cajsa Warg, Hjelpreda i Hushållningen för unga Fruentimber. 1755)

Se flere oppskrifter på Cajsa Wargs kokbok