Dagen innan rökningen börjar, läggas de saltade skinkorna i vatten i en stor balja, men upptagas efter några timmar. Morgonen därpå uppkokas vatten i en stor förtent koppar- eller järngryta, och en skinka i sänder lägges i det kokande vattnet att i i minuter öfver stark eld sjuda, hvarefter de upptagas och få kallna. De öfverdragas med tunn nettelduk och äro sedan färdiga att röka. Efter rökningen nedläggas skinkorna i enris, hvilket ofta ombytes, ty annars mögla de gärna. Vätskas de, upphängas de en tid, väl täckta med tunt linne till skydd mot flugor.*

* Då här är fråga om fläskrätter torde äfven några ord om trikinerna vara på sin plats. En af Sveriges utmärktare vetenskapsmän har därom i 1866 års almanacka i korthet yttrat:

1:o) Att väl genomkokadt eller väl stekt fläsk kan utan fara förtäras äfven om det innehåller trikiner.
2:o) Att fläsk, som några veckor legat i saltning (vi kunna för säkerhets skull antaga den vanliga tiden af 6 eller 8 veckor) icke är farligt, och att varmrökning dödar trikinerna.
Däremot är rått, halfkokadt svagt stekt eller blott rimsal tadt eller kallrökt fläsk icke rådligt att förtära om det ej förut undergått noggrann mikroskopisk undersökning.

Husmanskost - En hjälpreda för sparsamma husmödrar (kilde: Projekt Runeberg)
Adriana Hollberg (1815-1893), Stockholm 1896